Minnen av starka händer

Till lagårn vill man alltid följa. Det luktar gott där, den djurvarma luften mättad av mustig koskitsarom.

Det är lika roligt både sommar som vinter. På sommaren sitter jag uppflugen på kärran bakom mopeden, mellan 50-liters maitopänikät , mjölkflaskor av aluminium. Farfar kör mopeden, farmor kommer efter på cykeln.

På morgonen brukar korna stå och vänta med fyllda juvrar vid gärdsgårdsgrinden. De flesta är vita och svarta, några är brunröda. Jag har lärt mig att de svartvita heter SLB – svensk låglandsboskap, de bruna heter SRB – svensk rödbrun boskap. Dom heter Stjärna (hon har långa vackra, vassa horn), Majrosa (den äldsta kossan), Maja (hon ger mest mjölk av alla), och så Gullan, Majas dotter – hon som varit ”min” ända sedan hon var nykalvad.

För det var så att jag, min bror och mina kusiner tjingade jämt varsin kalv som blev ”våra”. Vi döpte dem, och kånkade spannar med kalvfoder till dom. Våra knogar var fnasiga av sugande, sträva kalvtungor. Misstaget att välja en tjurkalv till ”sin” gjorde man bara en gång – sedan lärde man sig att de alltid slaktades året efter. Efter den läxan fick alla tjurkalvar heta ”Pekka”.

När gärdsgårdsgrinden öppnas promenerar kossorna makligt in i sommarlagårn, dom hittar sina egna invanda bås själva. Djurens päls är rena och nästan glänsande, de håller sig rena då dom får gå fritt i sommarhagen. Jag tar fram radarflaskan och sprejar stora moln över deras ryggar. Tusentals mygg, knott, broms och häststyng lämnar korna i stora moln och flyr i panik till det lilla, grundligt skitiga fönstret där massdöden sker. Fönsterbrädan är täckt av en driva döda blodsugare, de nytillkomna avlidna lyser som koblodsröda stänk i den gråbruna högen av gamla insektslik.

Farmor och farfar går från ko till ko med rostfria spannar och mjölkar för hand. Mjölken i farmors hand piskas till skum, varken jag eller farfar kommer i närheten av hennes hastighet. Spannarna töms sedan genom en filtertratt ner i mjölkflaskorna. Hemma på gården har farfar murat en liten kylbassäng i lagårdsköksgolvet. Där ställs mjölkflaskorna i kallt vatten i väntan på mjölkpallen vid vägen och mejeribilen.

Och jodå, min lillebror vet att det vattnet är skitkallt sedan han försökt balansera runt den smala bassängkanten!

Det är en annan värld, ett annat språk. Andra färger och andra dofter.

Hemma består vardagen av sjuttiotalets grundskola med dåligt stekt blodpudding, Hej Matematik och Sam och Ria i läseböckerna. Kompisar som man cyklar omkring med, ärtrör och slangbellor som man skjuter märlor av böjd ledningstråd med.

Hos farmor och farfar är det råttjaktsexpeditioner med påkar, kojbyggande, fiske under landsvägsbron (Min kusin fick alltid störst fisk av någon anledning), slakt och höbärgning under sensommar och höst. Vårt jobb består i att vispa runt i hinken medan kalvarna tömdes på blod. Vi hoppar runt i det torra höet medan ladorna fylldes på inför vintern.

 

 

Farfar hade arbetshäst, stabila tunga nordsvenskar som drog plog och slåttermaskin, hösläde och kärra. Maja, den första hästen jag kommer ihåg efterträddes av Brunte, som var så stor att hans hovar rev upp asfalten på landsvägen. När man smackade med läpparna gick han framåt, sade man prroooo så bromsade han och för att lägga in backväxeln ropade man håmmi-håmmi.
Klok som han var hade han autopiloten inställd på sommarlagården dit han var mest van att gå. Man behövde bara ange riktningen då och då under färden, vid kritiska vägskäl. Skulle man rakt fram till åkrarna på Haapakylänsaari, så behövde hästen bara ett kort ryck i ena tömmen då man kommit till vägskälet till sommarlagården.

Brunte gillade morötter och snus. Hans rygg var bred och vi ramlade alltid av vid barbackaritterna. Man kom liksom på glid över de arbetande hästmusklerna och rasade ohjälpligt ner på den nyslagna stubbåkern.

Vi jagar grodor, badar i torneälven och skjuter luftgevär (hoppas Patrik i granngården har förlåtit mig för att jag träffade honom under ögat med en tuggad tuss toapapper), vi pinkar från förstubron och sover i tält. Jag och min kusin hittar min farbrors undangömda porrtidningar och läser med uppspärrade ögon. Piff och Raff och en bestört farmor som river tidningarna ur våra händer när hon kommer på oss.

Farmor som smörjer Vicksalva på mitt bröst då jag är förkyld.

Det är liv och död om vartannat, nyfödda kalvar och bortsprungna gårdskatter återfunna på den katthatande grannens rävåtel. Åren går och vi växer på en diet av doppikopp, stekt fläsk med smör och oseparerad mjölk med gräddhinna. På hösten dricker vi litervis av ”prugaletti” – svagdrickan som farmor brygger på bakjäst, socker och maltessens som hon köper från Rautilabussen från Juoksengi som kommer två gånger i veckan.

Det var smärtsamt när Saga, den snällaste kon i hela lagårn blev för gammal och med ögonen uppspärrade av skräck tvingades upp i slakteribilen.

Det var smärtsamt för farfar som först glatt uppmanat oss att med min luftpistol från Hobbex göra processen kort med ”dom jävla gråsparvarna”. Sedan upptäckte han att jag och min kusin istället knäppt de två talgoxar han matat hela vintern.

Det kändes vemodigt när farmor och farfar avvecklade jordbruket ungefär vid den tiden då jag började gymnasiet. Men jag hade fullt upp med mitt, vardagen var full med naturvetenskaplig linje, min första flickvän och.. livet i största allmänhet?

Livet ja..

Utbildning. Det misslyckade försöker att bli datorprogrammerare, att istället halka in på sjukhuset som en smått skräckslagen vikarierande mentalskötare på akutpsyk bara för att förvånat upptäcka att man hittat rätt. Sjuksköterskeskola, vidareutbildning till narkossjuksköterska. Ideliga flyttar mellan studieorter och praktikplatser. Förhållanden som stiger som solar och faller som pannkakor.

I detta relativa kaos är tornedalen konstant. Någorlunda konstant i alla fall. Sommarlagården förfaller ända tills farfar river rasket. De gamla Bolinder-Munktelltraktorerna som efterträdde Brunte motioneras med snöskottning, och vid högtidliga tillfällen kopplas slåtteraggregatet och en vildvuxen åker rakas raskt ner till stubb.

Det blir helgbesök då och då, vardagsflykt med fisketurer till de gamla gäddfiskeställena. Kamouflagebyxor nerstoppade i stabila kängor, svart keps och tjärdoftande skokrämsliknande myggpasta för att hålla molnen av sääskiät, kärpäset och huttuset på avstånd.

Under ett och ett halvt år är jag Kuivakangasbo själv. Bor i gammelstugan brevid farmor och farfars hus, arbetar på vårdcentralen i Övertorneå. Jag deltar i ambulansutryckningar, badar bastu, tåflörtar med blonda Katarina som jag jobbar natt med och skaffar mig vänner för livet. Blir en källa till stor munterhet för farmor som skadeglatt upptäcker det blålila sugmärket på ena örsnibben efter ett besök hos en tillfällig älskarinna. ”Du måste ge henne mat först, pojk! Aldrig att jag har bitit farfar i örat sådär!”

Till slut får jag för mig att livet ändå måste gå vidare, lämnar Övertorneå till förmån för det stora sjukhuset i Boden.

Medan jag packar mina lådor sitter farfar tyst på stolen i köket. Suckar och säger ”Ja, nog blir det tomt här nu.”

Några år senare sitter jag brevid hans säng på intensiven på Kalix sjukhus. Hjärtövervakningsmonitorn är släckt, på nattduksbordet brinner ett ljus. Jag gråter inte, men tårarna rinner ändå fritt nerför mitt ansikte. ”Jo, farfar. Nog blir det tomt här nu.”

Hon överlever honom med drygt fem år. Flyttar sovrummet från vindan ner på bottenvåningen. Får det gamla Peralbinhuset bostadsanpassat för att slippa trapporna ner till toaletten i källaren. Knäna utslitna, ögonen sämre av åldersdiabetes. Tacksam för de besök hon får då och då.

Farmor med min dotter i famnen, hon som föddes fyra månader efter hon blev änka. Hennes händer som smeker Jennifers hår medan hon sakta säger ”Fammos lilla piga” på bruten svenska. Jennifer kramar tyst om henne, ler blygt.

Hennes händer är fortfarande breda med grova fingrar. Händer som gått i arv till min far, till min lillebror. Kanske till min son. Vi får se.

Jag och mina föräldrar stryker hennes vita hår medan hon slutar andas ett halvår senare.

Det blir tomt här nu.

Anders Kohkoinen