Skidtur med tur i oturen

 

Solen skiner från en nästan molnfri himmel. Vinden är sydlig och termometern visar -2 grader. Idealiskt för en skidtur.

-  Följer du med på en skidtur? Jag tänkte se om sångsvanarna är nere vid sjön.

-  Ja, jag håller redan på och tar på mig kläderna.

-  Så bra! Jag tar kameran med mig ifall svanarna kommer inom ”skotthåll”. Mobilen får också följa med.

Mobilen stoppar jag i ytterfickan på jackan och kameran i sitt fodral i livremmen.

Det är ungefär tre km ner till sjön och skidorna glider bra även om de sjunker ett par dm i den ospårade snön över ängarna. Men snart är vi på skoterspåret som leder ner mot sjön. Många harspår korsar spåret liksom spår efter ekorrar och faktiskt också råddjur. De verkar ha anpassat sig till ett liv här uppe. Uppe och uppe! Byn är i alla fall 12 mil norr om polcirkeln. De vanligaste spåren är dock efter ripor. De verkar irra från videdunge till videdunge på jakt efter ätbara knoppar.

Vinden tycks tillta när vi går över den öppna myren.

-  Åk du till sjön! Jag vänder snart. Min hustru tycker det blåser för mycket.

-  Hej då! Vi ses! Jag blir inte borta så länge. Misstänker att svanarna inte har kommit än.

Jag ökar farten litet och stakar iväg mot sjön. Ett skidspår tar vid där skoterspåret viker av åt höger. Det är säker Eilerts spår. Han sa sig ha åkt den här vägen.

Nere på isen viker jag av från Eilerts skidspår snett åt vänster, mot en ojämnhet jag ser i snön på andra sidan av sjön. Där brukar det finnas öppet vatten och sångsvanarna brukar hitta dit. Snön är mjuk när jag kommit ur det gamla spåret. Vid varje steg jag tar sjunker jag ner ett par dm i snön. När jag kommer fram till fläcken jag spanat in ser jag knottrig is och går fram till den för att se hur tjock den är. Med staven hugger jag i den och konstaterar att den är kraftig.

-  Det dröjer nog ett tag innan svanarna kommer hitåt. Tänker jag och ser efter andra liknande isfläckar.

En bit till vänster, kanske tio meter, verkar det vara en större isfläck. Då snön ser mjuk och djup ut på landsidan, jag är bara 50 m från land, åker jag ut på sjösidan av den nya isfläcken.

Samtidigt som jag känner en lukt av dyigt vatten känner jag att jag sjunker och plötsligt står jag i meterdjupt vatten. Och kallt är det.  Jag sätter stavarna i botten för att lyfta upp mig men stavarna sjunker i dyn. Med möda får jag upp dem igen och försöker lägga mig med sidan mot en snödriva till höger om mig. Men den ger efter. Känner mig villrådig ett tag och får en känsla av panik. Jag vänder mig mot stranden i riktning mot varifrån jag kom och hoppas att min hustru ångrat sig och ändå åkt efter mig, men där syns ingen. Försöker busvissla men läpparna är redan stela. Ett enda rosslande hörs.

-  Tag det lugnt! Uppmanar jag mig själv.

Först måste jag få av mig skidorna annars kommer jag inte upp. Försöker lyfta vänster skida med den sitter fast i dyn. Jag försöker flytta den fram och tillbaka och får den lösare i alla fall. Då ser jag isfläcken framför mig. Den ser stadig ut. Ska försöka komma upp på den. Just när jag med stor kraftansträngning nästan är uppe på isen ger den med sig och glider in under sjöisen till vänster och nu är jag dessutom på djupare vatten. Försöker backa och nu känner jag att jag måste upp ur vattnet annars är det slut med mig. Med stor ansträngning lyfter jag upp vänsterskida och knäpper upp bindslet och kastar upp skidan på isen till vänster. Stavarna kan jag med möda lägga på iskanten om jag sträcker mig så långt jag kan åt vänster.  Försöker häva mig upp ur vattnet men höger skida som är fast i dyn hindrar mig från att komma upp så jag vänder mig och försöker sätta mig på iskanten och när jag till slut får upp högra skidan kopplar jag loss den och kastar den upp på isen och drar upp benen. Äntligen är jag uppe ur vaken. Skidorna är dyiga och nu också snöiga. Handskarna jag haft på mig är genomvåta. Jag tar av mig dem och stoppar dom i fickan. Jag reser mig och när jag försöker ta på mig skidorna men misslyckas jag. Ett ljud från den andra fickan låter mig förstå att mobilen också badat.  Då är nog den förstörd. Jag fortsätter att försöka få på mig skidorna men misslyckas och efter en lång stund ger jag upp. Kommer att tänka på mobilen i fickan.

-  Vem kan jag ringa? Elof kanske har en skoter och kan hämta mig.

Jag kan inte se displayen i det starka solljuset. Trycker på knapparna som om jag låste upp den och sen trycker jag 112 och hoppas på svar.

Inget ljud från mobilen. Den är nog död.

-  Då får jag väl gå hem. Tänkte jag och ser mot stranden och hoppas fortfarande på att min hustru dyker upp där. Ett par varma vantar skulle passa bra nu. Men det gör hon inte. Nu känner jag att jag skakar i hela kroppen. Måste få upp värmen. Hakar stavarnas handringar om vänster arms handled och skidorna under vänster arm. Känseln håller på att avta i fingrarna. Jag stoppar händerna innanför jackan och ylletröjan och försöker få dem varma samtidigt som jag pulsar i snön mot land. Snön är djup och når nästan upp till knäna. Det är obekvämt att ha händerna innanför jackan och gå eller halvspringa i den djupa snön. Jag tar fram händerna och drar fram tröjärmarna för att skyla händerna litet grand i alla fall. Tröjärmarna är dock genomblöta.

- Konstigt att jag inte fryser om fötterna. De måste ju vara genomvåta.

Nu försöker jag springa igen i snön. Plötsligt är jag otroligt törstig och andas häftigt av springandet. Så här häftig andning har jag inte haft sen jag åkte Vasaloppet. Ska jag äta litet snö kanske? Tanken finns där men jag avstår. Då jag ser mot stranden, som fortfarande ligger några hundratal meter bort, inser jag att jag måste få på mig skidorna. Snön är ju säkert meterdjup på hygget närmast stranden och jag kommer inte att orka gå i än djupare snö.

Blåser på fingrarna ett tag och tar fram skidorna och ser att de är fullt med is i bindslet. Med stavspetsen försöker jag med fumliga händer rensa bort isen och få mekanismen att fungera. Tänk om jag hade haft gammaldags bindslen så hade jag stått på skidorna för länge sedan! Jag provar skon i bindningen men får inte på mig skidan. Ny putsning! Nya försök. Nya misslyckanden ger mig ny panikkänsla. Måste få på mig skidorna annars är det kört. Vinden känns allt kyligare. Jag måste få på mig skidorna. Bindslet är nu rent men hur är det under skon?  Med möda lyfter jag upp och tittar under skon. Här har vi förklaringen! En inbuktning i sulan är full med frusen dy. Den hindrar skon att komma i läge. När jag rensat även den går det lätt att få på skidan. Jag känner hoppet återvända. Andra skidan och skon klarar jag rätt fort och nu känns det riktigt bra. Inte utan att ett inre leende sprider sig. Hoppet återvänder.

-  Tack, Vähä Airijärvi! Du tog inte mig! Men nära var det!

Fingrarna har domnat men när jag åker mot stranden stoppar jag pekfingret i munnen för den ser vitast ut och känns mest avdomnad.  I uppförsbacken på stranden snubblar jag och ligger plötsligt huvudstupa i den mjuka snön. Lycka få upp stavarna men de sjunker över en meter ner i snön. Händerna är vita av all snö. Men upp kommer jag och nu åker jag försiktig tills jag kommer upp på skoterspåret. Jag gör inga fler dykningar i snön!

Nu jobbar jag intensivt med armar och ben. Vågar inte stanna upp och vila. Det onda i högra höften som jag känt av flera dagar har jag glömt bort fram till nu när jag nästan är hemma.

De tre-fyra kilometrarna från vaken och hem är snart avklarade. Min hustru sitter och solar sig i lä av uthuset.

-  Kan du sätta på bastun och spola varmt vatten i handfatet. Jag har gått ner mig i sjön och händerna har tappat känseln. Jag hör hur jag sluddrar fram meningarna.

-Vad har du gjort, säger hustrun och kommer rusande. Mitt sluddriga prat har hon inte uppfattat så jag repeterar.

-  Ja, jag har just undrat vart du tagit vägen när du dröjt så länge.

-  Tyvärr såg jag inga sångsvanar.

Vi hjälps åt att slita av mig skorna och kläderna och hon hittar ett par morgonrockar, till mindre personer visserligen, men de värmer gott. I handfatet tinar jag upp mina händer. Varmt te värmer gott inombords. 

Efter en halvtimme är bastun så varm att jag kan sätta mig där och tina upp helt och hållet. Skönt!

Dagen efter är det flera plusgrader men jag tar på mig skidorna och tänker åka ner till sjön för att se om jag hittar den andra handsken jag tappat.

-  Gå inte ut på isen mer i år! Min hustru vädjar till mig när hon ser vad jag tänker göra.

-  Det är bara där på andra sidan som isen är lömsk. Jag försöker övertyga.

-  Javisst! Den håller där den håller men du vet inte var den inte håller.

-  Då åker jag inte ut på sjön då. Men jag åker åt det hållet.

Skoterspåret har blivit mjukt. Det är jobbigt att åka i snö som inte bär. Efter ett tag vänder jag och åker tillbaka.

Nästa dag tar jag kameran med mig och åker åter skidor mot sjön. Jag vill fotografera platsen där jag ramlat och se hur långt jag gått i snön på isen innan jag fått på mig skidorna. Det är tungt i skidspåret idag också.

När jag närmar mig stranden ser jag spåren efter min djupdykning. Sen åker jag backen ner och ut på sjön. En konstig känsla drabbar mig. Kan det finnas fler ställen som plötsligt kan ge vika?

Då jag absolut inte vill vara med om det jag upplevde häromdagen vänder jag hemåt igen. Visst känns det fånigt men sjön har skrämt mig. Jag tar ett par fotografier med teleobjektiv och kan se det stället där jag badat. Ser också stället där fotspåren går över i skidspår.

En vecka efter olyckan åker jag på fin skare ner mot sjön men inte ända fram. Det är soligt och knappt någon vind. Jag stannar upp då och då och njuter av tystnaden.

-  Nu borde sångsvanarna vara här, tänker jag och åker en bit till. Stannar och lyssnar. Och nu hör jag långt borta det omisskännliga ljudet av sångsvanar. Hoppas det stiger över skogsridån så jag kan se dem.

Men det gör de inte. Jag drar mig hemåt.

Promenerar ner till byn och mjukar upp ryggen. Hälsar på Elof och han vill höra min berättelse om händelsen. Ryktet sprider sig och  då Elofs släktingar kommer för att säga hej före hemresa efter påsksemestern, får jag återigen berätta om mitt äventyr som så när höll på att kosta mig livet.

Birger Engström