Pohjanen om möten med kvinnor i korpelarörelsen

Bengt Pohjanen berättar om ett möte med en kvinna i korpelarörelsen, apropå Helen Doktares inlägg den 8 december.


"Jag är i dag lycklig över att
ha fått sjunga och dansa med
dessa kvinnor, dansa med
dem i mina berättelser",
skriver Bengt Pohjanen
angående korpelarörelsens
kvinnor. Bilden är från pjäsen
"Dagning; röd!". I mitten syns
skådespelerskan Nina Togner
Fex. Foto: Ulf B Jonsson

Gården låg på andra sidan sjön. Området kallades Palestina, eftersom många i den delen av byn hade varit med i korpelarörelsen.

Jag visste ingenting om familjen. Kvinnan i huset kände förstås igen mig när jag klev in där. Hon ville bjuda mig på kaffe. Jag tackade och vi pratade om väder och vind. Jag nämnde mitt ärende, att jag samlade ord och berättelser på meänkieli.

Exakt vad jag sade minns jag inte, men jag var ju inte ute efter att rota i det förgångna. Troligen var kvinnan så rädd och spänd att varje antydan om att ställa frågor fick henne att nervöst börja vandra av och an på köksgolvet. Hennes man låg i ett rum intill köket. Han kände av oron och ropade med darrande röst: "Vi har inte gjort något orätt, om det är från polisen."

Jag försäkrade att jag inte hade något med polisen att göra och att jag bara tittade in i förbifarten eftersom jag reste i byarna och samlade material om språket och vår historia.

Mannen kom in i köket, satte sig vid bordet och böjde ner huvudet. Kvinnan fortsatte att gå av och an i köket. De tittade på varandra. Mannen nickade. Sekunden efter fick jag vara med om ett av mitt livs mest gripande ögonblick. Kvinnan föll på knä, hon tryckte pannan mot golvet, sedan kom gråten. Jag vet inte om jag någonsin har hört en så förtvivlad gråt, och samtidigt så befriande, som denna kvinnans. Hon grät med ansiktet mot mina knän. Hon grät länge. Mannen satt vid bordet och grät stilla. Mitt ansikte sköljdes av mina tårar trots att jag ännu inte visste vad det hela handlade om. Men sorgen var tungt närvarande och samtidigt vacker i sin befriande kraft. Sedan kom hennes berättelse som hade formen av tornedalskt gråtkväde med omkvädet: "Vi har inte mördat vårt barn! Vi har aldrig fått berätta!"



Jag hade mött min första korpela-kvinna. I femtio år hade hon och hennes man burit anklagelserna att under korpelatiden ha offrat sitt barn till Gud. Det hade jag hört av både bolsjeviker och laestadianer.

Kvinnan själv hade aldrig fått berätta sin historia. Hon hade aldrig haft någon att berätta för. Nu fick hon göra det. Berättelsen finns i min roman Dagning; röd! Den finns inte i någon avhandling och den kan aldrig fångas i en sådan. Ingen annan än jag kan berätta den, eftersom ingen annan än jag fått den sjungen in i famnen. Och på band.

I bilen hade jag ett exemplar av den dagens Expressen. I den fanns en bild på en flicka som förolyckats i en gunga, vars rep snott sig så att flickan hade strypts. Jag hämtade tidningen och frågade om det gått till så. Javisst. "Jag gick ofta ut i min ensamhet och grät med min flickas kläder i famnen, men när det blev vår och marken var bar, gick jag ut i skogen och grät min förtvivlan ner i jorden", sade hon.

När jag gick därifrån visste jag vad en av mina uppgifter i livet var; ge röst åt denna kvinna och de andra som dansat Jerusalemsdansen och sjungit sin Oholiba. Det är nu gjort. Hennes tårar rinner genom mina böcker och hennes sorg har blött scengolven i Luleå, Stockholm och Bonn. Hennes egna ord har ljudit och skall ljuda.

  *

Första gången jag på allvar blev intresserad av korpelarörelsen var för 33 år sedan. Jag blev uppringd av en forskare som skrivit ett arbete om rörelsen och ville att jag mot ersättning skulle hjälpa honom att skriva en doktorsavhandling i ämnet. Avhandlingen blev aldrig skriven, men det material han samlat och nedtecknat utgör fortfarande en ovärderlig källa till fakta om det märkliga religiösa upproret i Tornedalen. Lennart Lundmarks utmärkta bok i ämnet innehåller inget nytt utöver nämnda material och jag förmodar att Lundmark också haft tillgång till det.

Pekka Arto sade en gång att den som lyckas få korpelanerna att öppna sig och berätta om sina erfarenheter utförde en journalistisk bragd.

Jag har inte haft för avsikt att utföra någon bragd, jag har inte bett om deras berättelser, jag har bara samlat deras tårar i en lägel, de står nu i mina böcker, sånger, pjäser, filmmanus som sammanlagt väger 30 kilo. Tårar, sorg, glädje, jubel, uppror och kvinnors frigörelse väger och är värt sin vikt i papper.

Jag har inte bjudit upp till dans, de har trått jerusalemsdansen på breda tiljor i kök och pörten. Jag kan inte sjunga, de har slagit an tonen och varit försångare till Oholiba och jag är i dag lycklig över att ha fått sjunga med dessa kvinnor, dansa med dem i mina berättelser, och när jag ständigt blir angripen för Dagning; röd! så har jag lust att återvända till byarna och anropa deras andar att vi tillsammans må ropa: "Baabelin portot helvethiin!"
 
Publicerad i NSD: 2007-12-12 00:00
Uppdaterad: 2007-12-12 09:45

Av Bengt Pohjanen

Copyright: Tornedalingar i Umeå
senast uppdaterad 2016-11-21