I min mormors pörte i Tornedalen levde berättandet.
 
 
Dalen vintertid

För mej som vaknat till, lyssnat och somnat med rösterna i pörtet, är det lätt att föreställa sej hur det var i början av 1900-talet på gården när de vuxna samtalade i det stora pörtet och dalen låg vit och tyst utanför. Veden som sprakade i spisen, stämningen vid fotogenlampan och mörkret utanför huset, där ljuset från fönstren glimmade likt små gyllene kvadrater på den vita snön med skogens tunga, julkortsträd och blåtonade skuggor runtom. 
Berättandet fanns överallt - på vedbacken, i bastun, i ladugården. Spökhistorier, skrönor, tron på det övernaturligas inverkan, jakt- och fiskehistorier, upplevelser i naturen och fascinerande möten med människor och djur. 

Jag kan höra kökssoffans och stolarnas knarrande när någon ändrade ställning, gungstolens knirk över skarven i en golvplanka som ackompanjemang till skratten, välkända rösters stigande och framförallt sjunkande till ett lågmält mummel. Då ansträngde man sej extra mycket för att lyssna - för då talades det om sådant som små barn helst inte skulle höra. Men att smyga sej ur sängen och försöka öppna dörren till pörtet lite mer och bli upptäckt– det hade obönhörligt lett till att kammardörren stängts. För att höra berättelsen Om de dödas julmässa. Min mor hade hört historien som barn då hennes mor samtalat med en annan kvinna om gamla händelser under slutet av 1800-talet. 

En ung kvinna, Brita, skulle från sin by i skogen gå ensam till julottan i kyrkbyn. Hon pulsade fram på skogsvägen i mörker och snö, insvept i sin varma, hemvävda ylleschal och var rädd att komma för sent. Det var mörkt i stugorna när hon kom fram till kyrkbyn - men kyrkans fönster var upplysta. Då var nog alla redan inne i kyrkan, tänkte Brita förtvivlad – hon var försenad! Hon skyndade sej in i kyrkan, satte sej i en bänkrad och började se sej omkring. Men – prästen var ju inte deras vanlige kyrkoherde? Och människorna såg också annorlunda ut, så främmande och så konstigt klädda! 
Kyrkan var full av folk men - där såg hon plötsligt någon som hon kände igen! 
Det var ju Kajsa från granngården! Kajsa, som ju var ju död sedan flera veckor tillbaka! 

Brita tittade och tittade på Kajsa som nu vände på huvudet och mötte hennes blick. Kajsa böjde sej närmare Brita och viskade: - Du får inte vara här! Du har kommit och stört de dödas julmässa! Dom tycker inte om det – du hör inte hit! Skynda dej ut och kom i håg att stiga kvickt över tröskeln just innan dörren smäller igen! Brita blev så förskräckt, att hon glömde sin ylleschal på bänken, gled ut ur den och hoppade sedan kvickt över tröskeln just innan den tunga dörren smällde igen och det blev mörkt omkring henne. Hon såg ljus i fönstret på en närliggande stuga, sprang dit och bultade på dörren. 
- Brita! Var kommer du ifrån så här tidigt? Vad du ser konstig ut! sa kvinnan som öppnade dörren för henne. Brita stapplade in, satte sej vid spisen och började gråta. När hon fått något varmt att dricka lugnade hon sej och berättade vad hon nyss upplevt. 
- Men Brita, du har ju tagit fel på tiden! Du har stört de dödas julmässa! Ingen levande får vara där! - Jag vill hem, men jag glömde min ylleschal på kyrkbänken. Jag måste få tillbaka den, sa Brita. 
- Du kan ju  följa med oss då, sa husfrun. 

När det var dags att gå till julottan följde Brita med de andra. Kyrkan var upplyst och allt syntes nu vänligt och välbekant. Men var hade hon lämnat schalen? 
På bänken där hon suttit låg något som varit Britas ylleschal. Den var sönderriven – bara en hög av garnstumpar att sopas bort. Särskilt slutorden hade gjort ett djupt intryck på det lyssnande barnet, min mor. 
”Ja ko se löysi sen villa huvin se oli revitty aivan yksin lankoin..” (på tornedalsfinska) 
” ..och när man fann ylleschalen var den riven till ensamma trådar…” 
  
Lilian Hedlund 

Om Lillian Hedlund    

 

Copyright: Tornedalingar i Umeå
senast uppdaterad 2012-04-27