Om etikett och uppförande i pörtet eller på tornedalsfinska
”penkillä on viehraan paikka ja pää on lakin naula”.

Indelningen av pörtet i en del för kvinnliga bestyr och en del för manlig vistelse var i Tornedalen åtminstone fram till första hälften av 1900-talet en sedvänja från åtskilliga tider tillbaks. Indelningen hade praktisk innebörd även för det allmänna uppförandet. Det betraktades som ett tecken på ociviliserat, ohyfsat och rent av provocerande uppförande, om en gäst och främmande besökande utan särskild inbjudan beträdde den kvinnliga delen av pörtet. En episod som belyser hur sträng denna etikettregel var finns omnämnd från en by i trakten av Pajala.  

Det hände sig nämligen, någon gång under 1910-talet, att en kringvandrande finne från det riktiga Finland (d.v.s en suomenmies bortom den gamla östra Västerbottengränsen), en ”odåga” som inte hörde till den genuina finska lokalbefolkningen av tornedalingar, tog tillfälliga skogsarbeten på olika håll och blev då känd som en riktig bråkstake. Hans utmanande beteende ledde ofta till slagsmål som han gärna var initiativtagare till. Det sägs att när han väl kom igång med ett bråk så var det få som kom undan utan mer eller mindre kännbara blessyrer.

Han utmanade gärna ”oprövade” motståndare och lokalt i byn fanns det en husbonde som med sin stora kroppsbyggnad och synliga styrka lockade slagskämpen mest. Husbonden var dock svår att utmana för även om hans styrka var uppenbar så var han en snäll och beskedlig karl. Men den finske slagskämpen upptäckte så småningom ett sätt att utmana husbonden ifråga. Han stegade nämligen in i husbondens pörte och beträdde i akt och mening provocerande pörtets kvinnosida.

Den omedelbara följden blev att husbonden greppade tag i eldgaffeln och gav finnen ett kraftigt rapp över vänstra sidan av halsen. Utmanaren försvann snabbt högljutt vrålande ut ur huset och ingen i trakten har någonsin sett till den mannen därefter. Däremot har det länge spekulerats om han stupat någonstans i den nära omgivningen eller om han försvann helt från trakten. Penkillä on viehraan paikka! Gästens plats är på bänken!

Om långbänkens funktion på manssidan om pörtet skriver Fredrik Borélius i sin även i övrigt etnologiskt intressanta bok "Där forntiden lever" ( Uppsala 1936) följande:

 

....ska jag berätta hur mössan regelrätt bör skötas när en manlig tornedaling dricker kaffe i en främmande gård.

Alltså: det kommer en karl in i ett tornedalspörte. Han slår sig ner på rätt plats, på bänken vid dörren. Han hälsar och tänder sin pipa, och småningom kommer samtalet i gång. Handskarna har han lagt på golvet bredvid sig, mössan sitter på huvudet. Efter en stund av passande längd går nu värdinnan till skänkskåpet, tar fram en liten bricka och ställer kaffekopp, gräddkanna och sockerskål på den. Så går hon till spisen och häller kaffe i koppen, sedan går hon fram till karlen med brickan. Han tar koppen i den ena handen, med den andra slår han i grädde och tar så många sockerbitar han vill ha. Mössan sitter alltjämt på. Värdinnan drar sig tillbaka ungefär två steg; där ställer hon sig att vänta med brickan i handen, men hon ser inte på gästen. Nu först tar denne av sig mössan, lägger den på golvet, stoppar en sockerbit i munnen och börjar dricka.

Fastän värdinnan, som sagt, inte ser på gästen, måtte hon ändå ha iakttagit honom med ögonvrån, för så fort koppen är tom stiger hon fram och räcker brickan mot honom för att ta emot den. Men innan karlen ställer ifrån sig koppen sätter han mössan på huvudet. Värdinnan går till spisen och fyller koppen på nytt, och så går man igenom hela ceremonien en gång till med alla detaljer. Till de reglementerade två kopparna kaffe måste en man alltså ta av sig mössan två gånger och sätta den på sig två gånger. Varför? En man har aldrig huvudet obetäckt - i varje fall aldrig borta – utom när han äter eller dricker eller sover. Om han nu lämnade tillbaka koppen med obetäckt huvud, så vore ju det att uppenbarligen tigga påtår. Naturligtvis vet han att han blir bjuden på en kopp till, och han tänker visst inte säga nej. Men inte låtsas en väluppfostrad omänniska om slikt.

Jag har sett den där mössceremonien, inte en gång utan många, och i många byar. Någon gång har jag talat med pojkar från Tornedalen om den här iakttagelsen och de ha skrattat och sagt: »Så där har vi gjort i hela vårt liv, men vi har aldrig tänkt på det förr». - Det är ju som det skall vara: först när reglerna för ett gott uppförande växt in i kropp och själ och blivit omedvetna och automatiska, först då bli de till folkvett och takt.

Pää on lakin naula! Huvudet är mössans upphängningsspik!

Källa: Utdrag ur "Renoveringen av rökstuga å Lampinengården, Juoksengi"
Författare Östen Bucht